I förmiddags hamnade jag och maken mitt i värsta biljakten (<----- Länk till tidningsartikeln). Först blev vi omkörda av en halvrisig bil, som förföljdes av en polisbil med blåljusen på. För fort. För okontrollerat för att vara normalt. Strax därefter kom vi fram till platsen där polisen till slut hade fått stopp på den jagade bilen, typ prejat den mot vägrenen. Polisbilen på sniskan. Poliser med dragna vapen!!! Sedan kom ytterligare en polisbil med blåljus i hög hastighet. En civilpolisbil anlände i stort sett samtidigt. Polishundarna var snabbt framme vid mannen från passagerar- sätet, som hade fått lägga sig ned på marken. Handfängsel på chauffören, som leddes bort av två poliser till en av polisbilarna. Jag lovar, det var precis som på film.
Vi stannade vid vägrenen på behörigt avstånd och visste väl knappt vad vi skulle ta oss till. Tur att maken var med, hade jag varit själv hade jag väl antingen blivit totalt förlamad och bara grinat eller gjort en U-sväng mitt på E4:an och kört hem och gömt mig under täcket.
Hade vi varit som dagens ungdomar, hade vi väl filmat hela förloppet och lagt ut det på YouTube. Nu hade jag inte en tanke på att få upp mobilen, jag satt mest och var livrädd för polisen med det dragna vapnet. Hallå..... Irrationellt jag vet, men jag är skräckslagen för skjutvapen.
Och var befann sig Gunvald Larsson? Jag hade nästan förväntat mig att få se honom kliva ur civilpolisbilen med trenchcoaten flängandes runt benen.







